Teckenspråk

Teckenspråk är

  • självständiga språk precis som talade språk
  • lika uttrycksfulla som talade språk: det går att prata om vilket ämne som helst, deklamera en dikt, berätta en vits osv
  • spontant födda inom dövsamfundet
  • 
nationella, vissa länder har till och med flera teckenspråk än ett

I Finlands första dövskola, som grundades i Borgå 1846 av Carl Oscar Malm, var undervisningsspråket först svenskt teckenspråk. Därav differentierade sig det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Idag har de nationella teckenspråken inskrivits i teckenspråkslagen.

Teckenspråken sägs ofta vara händernas språk, men också ansiktsuttryck och munrörelser är viktiga. I vissa uttryck ingår också huvudrörelser och -ställningar eller hela kroppen. I teckenspråken utgör tecknen enheter som motsvarar de talade språkens ord, men ibland behövs det fler än ett ord för att på talat språk (till exempel svenska) uttrycka innebörden av ett tecken, och tvärtom. Detta är ett känt fenomen också i fråga om talade språk.

Tecknens beståndsdelar är

1. handform (fingerställningen under tecknandet)
2. placering (på tecknarens kropp eller framför hen vid så kallat neutralläge)
3. rörelse (händernas rörelse under tecknandet)
4. orientering (handflatans och fingrarnas riktning under tecknandet)
5. icke-manuella drag (mimik, mun-, huvud- och kroppsrörelser)

Källor:

Andersson-Koski, Maria (2015) Mitt eget språk – vår kultur. En kartläggning av situationen för det finlandssvenska teckenspråket och döva finlandssvenska teckenspråkiga i Finland 2014-2015. Finlandssvenska teckenspråkiga r.f.

Jantunen, Tommi (2001) Suomalaisen viittomakielen synnystä, vakiintumisesta ja kuvaamisen periaatteista. Kuurojen Liitto ry, julkaisusarja L 1/2001.

Salmi, Eeva & Laakso, Mikko (2005) Maahan lämpimään – Suomen viittomakielisten historia. Kuurojen Liitto ry. Helsinki.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *