Lilla prinsessan

En svår början

Min dotter Martta var redan som liten en glad och frejdig liten fröken. Jag minns att jag tidigt fäste uppmärksamhet vid att hon var sällsynt begåvad i att lägga pussel. Martta hade status som normalhörande när hon vid 1,5 års ålder började på daghem. Hörselnedsättningen observerades inte till en början, eftersom flickan hörde åtminstone en del tal om avståndet var mindre än en meter. Några ord var i aktiv användning. Rådgivningen remitterade till hörselundersökning.

Hörselundersökningens resultat var en fullständig överraskning och chock för hela familjen. Höger öra visade sig vara heldövt och vänster öra hade också kraftigt nedsatt hörsel (80 db), vilket betydde att flickan inte skulle komma att lära sig tala utan hörapparat. Språkutvecklingen var två år fördröjd. Martta fick sin första hörapparat när hon var under 2 och talterapin inleddes genast, två gånger i veckan.

I början var det problem med hörapparaten: hemma plockade hon allt som oftast ut den ur örat. Vi beslöt i alla fall helt kallt att hörapparaten skulle användas på dagis och det visade sig att Martta på daghemmet snällt lät apparaten sitta kvar, trots att hon tog ut den när hon var hemma. Man kan alltså säga att dagvård utanför hemmet bidrog till att hon lärde sig använda hörapparat. I den första individuella planen (fi HOJKS) formulerades målet att Martta under vårterminen skulle lära sig tio nya ord. Det lyckades inte.

Hur Martta skulle lära sig tala var i detta skede ett verkligt frågetecken. Familjen skulle gärna ha lärt sig teckenspråket men den möjligheten fanns inte, eftersom det inte fanns undervisning att få. Vardagen var ganska tung och barnet var ofta gnälligt då hon på grund av bristfällig kommunikation inte kunde göra sig förstådd. På dagis gick det bra, men promenaden hem med en trött flicka var i allmänhet ett enda skrikande.

Problem

Eftersom Martta till en början hade ansetts vara normalhörande och klarade daghemsrutinerna bra var det svårt för vårdpersonalen att inse att hon behövde stöd för sin hörsel. Flickan var fiffig och flinkare än mången jämnårig, bland annat klädde hon på sig och åt utan hjälp. Den språkliga eftersläpningen var emellertid stor och det bekymrade oss föräldrar. Det var oklart om vårdarna förstod att beakta hörandet så, att Martta inte bara skulle klarar sig utan också få en möjlighet att utvecklas i språkligt avseende.

Först funderade vi på vilken sorts grupp som skulle vara bäst för Martta. Skulle den lugnare omgivningen i småbarnsgruppen ge bättre förutsättningar för att höra och orka? Som föräldrar kom vi ganska snabbt till den slutsatsen att man inte lär sig språk av spädbarn som inte ännu talar. I gruppen fanns några stillsamma fyraåringar medan resten var yngre, mestadels spädbarn. Dessutom längtade flickan själv efter jämnårigt sällskap. I detta skede ville daghemmet inte överföra Martta till gruppen för stora barn. Vår uppfattning var att daghemmet drog nytta av arrangemanget som innebar att det i den tungarbetade spädbarnsgruppen fanns en rask och självgående flicka man inte behövde klä på eller mata.

Det tog ett och ett halvt år att få Martta överförd till gruppen för stora barn. Då hade hon redan fyllt fem och började i förskolan. Vi tänkte att det skulle vara bra för henne att gå två år i förskola så att skolstarten skulle vara så lätt som möjligt. Under just denna tid, när hon hade flyttat till ”stora” sidan, gjorde hon stora framsteg i fråga om talutveckling: på ett par månader började Marttas tal flyta och hon började använda ord och uttryck, till och med slang, liksom kamraterna.

Jobbigt var det också att få en assistent för Martta. Till en början tycktes personalen ? och framför allt kanske föreståndaren ? inte fatta till vilken nytta en assistent skulle vara. Också detta måste vi kämpa för i två år. När Martta till slut fick en assistent utnyttjade daghemmet hen närmast som inhoppare vid sjukdomsfall i husets andra grupper. Den första assistenten var ytterst motiverad men blev genast frustrerad och sade upp sig redan efter en månad. Vi fick en ny assistent men vem som helst får tydligen arbeta som assistent, utan några som helst krav på yrkeskompetens. Därför är det svårt att säga hur mycket nytta i rehabiliteringsavseende Martta faktiskt hade av den nya assistenten. Den assistent vi fick visade sig ha läs- och skrivsvårigheter och ville till exempel inte använda det kontakthäfte som tidigare hade varit i användning.

Den individuella planen (HOJKS) uppgjordes varje höst och rehabiliteringsmålen skrevs ner på papper.

Verkställighetsansvaret borde vila på daghemmet, som också ska förbinda sig att i praktiken genomföra planen. Till exempel borde daghemmets vuxna ansvara för hur hjälpmedlen används. Redan första hösten i förskolan antecknades i HOJKS som mål att användningen av FM-systemet skulle tränas i gruppsituationer. Marttas FM-apparat togs i bruk först på våren under andra året i förskolan, i maj, och det blev ingen FM-träning före skolstarten. Efteråt medgav man att FM-apparaten uppenbarligen skulle ha varit till nytta för hörandet i förskolegruppen. Jag anser att daghemmet alltför ofta hänvisade till att daghemmet inte kan ändra sina vanor på grund av ett enda barn. Som mamma såg jag ofta att assistenten som gruppen hade fått inte tilläts stödja mitt barn utan det extra paret händer togs hänsynslöst i annat bruk. Men det är svårt för föräldrar att kritisera det daghem där det egna barnet varje dag vårdas.

Positiv integration

Enligt min uppfattning är socialiseringen det viktigaste för vilket barn som helst; att få en kamratkrets. De vänskapsband som uppstår i närdaghemmet är viktiga, eftersom barnen bor i närheten och träffar varandra också utanför daghemmet. Dessa relationer följer alldeles tydligt med till skolan och sänker tröskeln för att börja i skolan. Ju mer leksällskap barnet har, desto mer kommunicerar hen och får övning i att höra och tala. På detta sätt menar jag att just den offentliga dagvården erbjöd Martta en bred talmiljö och, som motvikt till svårigheterna, många positiva erfarenheter av att klara sig och lära sig.

Efter det tunga daghemsstadiet tycktes samarbetet med skolan löpa mycket smidigare. Martta började som specialelev inom lågstadiets allmänna undervisning. Klassen var tillräckligt liten och lugn, läraren kunde beakta hörselhindren och regelbundet använda FM-apparaten. Det gick till och med att få assistenthjälp för en del av lektionerna. Martta klarade sig tillfredsställande. Denna höst började hon i högstadiet och åtminstone början tycks gå bra. Utöver hörapparaten har hon under lektionerna tillgång till FM-apparaten och klassrummet för språkundervisning är dessutom utrustat med ett Frontrow-system för ljudåtergivning.

När jag i dag ser att min lilla prinsessa har vuxit upp till en stilig ung dam som klarar sig fint här i världen – ja, då är jag mycket stolt över henne. Det har varit verkligt underbart att få bevittna hennes utveckling och jag är säker på att framtiden för med sig fler framgångar, också om den naturligtvis också kommer att bjuda på utmaningar och problem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *