Ett CI-barn lär sig två talade språk

Hemma hos oss talas det tre språk. Jag talar finska med barnen och deras far talar danska, sinsemellan talar vi föräldrar dessutom ofta engelska. Vårt yngsta barn föddes som döv och därför använder vi oss också av stödtecken och tal med tecken som stöd.

När jag blev förtjust och förälskade mig i min danska man bekantade vi oss på engelska, eftersom vi inte i det skedet kunde just någonting alls av varandras språk. Vårt gemensamma hem grundade vi i Finland. Medan jag väntade vårt första barn tänkte vi knappast alls på språkfrågan. Enspråkighet var inget alternativ, eftersom föräldrarna i familjen skulle komma att tala två olika modersmål. Vi ville att barnet skulle bli tvåspråkigt för att det för barnet innebär en stor rikedom att behärska två språk, men framför allt kändes det absolut oundvikligt med tanke på en fungerande familjedynamik.

När Aaron föddes började vi helt naturligt använda våra egna modersmål i umgänget med babyn, trots att vi tidigare hade haft engelska som hemspråk. Det var viktigt för oss att Aaron genom mammas och pappas språk skulle kunna bli bekant med för oss viktiga personer i Finland och Danmark, och bli fullt delaktig i båda familjernas sociala liv och kultur. Genom mitt yrke som talterapeut visste jag att människospädbarnet har medfödd förmåga att lära sig språk, inte bara ett språk utan två eller flera språk samtidigt, förutsatt att hen får höra dem tillräckligt mycket. Tvärtemot en gammal, seg föreställning utgör tvåspråkighet ingen risk för barnets språkutveckling.

Vårt yngsta barn Harri föddes i början av 2011. Misstanken om nedsatt hörsel bekräftades vid sju månaders ålder som grav hörselnedsättning. Det betydde att vi, med huvudet fullt av andra bekymmer och funderingar, tvingades ompröva familjens språkpolitik. Som hörande föräldrar hoppades vi naturligtvis att Harri liksom den övriga familjen skulle lära sig tala, så vi sade KiitosKylläJaTak till CI-implantaten.

Vi tänkte oss teckenspråk som språkalternativ i det fall att CI-implantaten av någon orsak inte skulle fungera enligt förväntan. På grund av mitt arbete behärskade jag stödtecknen och sedan hörselskadan blivit bekräftad hade jag regelbundet tecknat för Harri, samtidigt som jag talade. Som stöd för Harris talspråksinlärning fick vi lära oss tala med tecken som stöd (TSS) en månad före CI-operationen, när Harri var 10 månader. Det slutade med att vi parallellt med tal använde oss av båda metoderna turvis, både tecken och TSS. Detta kan låta virrigt, men för oss fungerade det i praktiken. Harri lärde sig snabbt att förstå tecknen, han tecknade själv sina första 50 ord redan före CI-operationen, och följde uppmärksamt med tal och gester. Därför vågade vi försiktigt hoppas på att Harri när han väl hade fått sin ?robothörsel? fortfarande, liksom storebror, skulle kunna lära sig både mammas och pappas språk.

Vid besöken på hörselcentralen insisterade personalen emellertid på att också pappan skulle tala finska till Harri, och att Harri skulle lära sig danska som andra språk efter några år, när finskan först hade kommit igång med hjälp av CI-implantatet. Sålunda skulle språkutvecklingen säkras med bara ett språk. Febrilt repeterade jag i huvudet allt jag visste om tvåspråkighet och hörselskador. När Harri hade fått sin diagnos om grav hörselnedsättning hade jag tagit reda på att småbarn med implantat vanligen lär sig talspråket väl, såvida det inte finns andra funktionshinder.

På yrkets vägnar visste jag mycket väl att föräldrarna i tvåspråkiga familjer tidigare ofta har rekommenderats att välja bara ett av sina språk som hemspråk, i fall barnet hade diagnostiserats med t.ex. särskilda språksvårigheter, autism eller Downs syndrom som försvårar språkutvecklingen. Forskningen har i alla fall påvisat att tvåspråkiga barn inte har mer språkliga svårigheter än sina enspråkiga jämnåriga. Utvecklingsproblem försvårar visserligen språkinlärningen men tvåspråkighet gör inte saken värre. Varför ville man nu ändå rekommendera enspråkighet för ett hörselskadat barn? Jag insåg att jag inte visste just någonting alls om hur ett hörselskadat barn kan utveckla två talspråk. Inför enspråkighetsrekommendationen ökades förvirringen av att jag var skeptisk.

Visst förstod jag att bristfällig hörsel utgör en alldeles särskild risk för talspråkets utveckling, vilket i all välmening betonades för oss, men var det faktiskt alldeles nödvändigt att pappan helt slutade använda sitt eget språk? Hur skulle det ens gå till? Alla barndomens ramsor, sånger och lekar har man lärt sig på sitt eget språk, liksom orden för ömhet och pjosk. På ett främmande språk skulle pappans interaktion med den yngste oundvikligen bli stelare och tommare än den hade varit med den förstfödde, på det egna språket. Och hur skulle frånvaron av kunskaper i danska inverka på Harris relation till sin farfar och farmor och till andra viktiga personer i den danska släkten? Hur skulle det gå att senare byta språk, om pappan några år bygger sin relation till barnet på ett främmande språk men senare kanske tillåts använda sitt eget språk? Vi ville naturligtvis inte riskera Harris talspråksinlärning bara för att det kändes viktigt för oss att han skulle behärska båda föräldrarnas språk. Nu väcktes en våldsam kunskapstörst, och jag började söka information om tvåspråkighet hos medfött döva barn.

Tillsvidare finns det bara lite vetenskapliga fakta om CI-implanterade barns möjlighet att utveckla två talade språk. Å andra sidan stödjer inte en enda av de undersökningar jag hittills har hittat (12 st) antagandet om att två talade språk skulle utgöra en risk för språkutvecklingen hos ett barn med CI-implantat. Precis som för enspråkiga CI-barn är prognosen för att tvåspråkiga CI-barn ska tillgodogöra sig ett eller flera talade språk god, förutsatt att barnet har fått CI-implantat i bägge öronen samtidigt och tidigt (före 2 års ålder), och förutsatt att det inte finns andra funktionshinder och att implantaten har gett god förmåga att urskilja tal. Alldeles som normalhörande tvåspråkiga barn, tillgodogör sig tvåspråkiga CI-barn vanligen landets majoritetsspråk väl, trots stora variationer i hur man behärskar minoritetsspråket. Den takt i vilken tvåspråkiga barn tar till sig språk, och hur de behärskar sina språk, påverkas kraftigt av språkinmatningen, alltså av hur mycket barnet hör av språket varje dag. Det är också av betydelse att föräldrarna är motiverade att stödja tvåspråkigheten, i praktiken att stödja minoritetsspråket. Denna motivation inverkar direkt på inmatningens volym, alltså hur ofta och länge barnet bereds olika möjligheter att höra och använda sitt minoritetsspråk.

I ljuset av den forskning jag hittade vågade vi trotsa rekommendationerna och fortsätta vår två(mång)språkiga vardag. För närvarande är Harris hörselålder ett år och tre månader, hans språkliga utveckling på finska motsvarar åldersnivån. Danska hör Harri närmast av sin pappa på kvällarna, efter arbetstid, och under veckosluten, i någon mån också i barnprogram och via Skype av sina danska släktingar. Mindre inmatning betyder att danskan utvecklas långsammare än finskan men framsteg gör han hela tiden. Harri förstår konkret vardagsspråk på danska, han använder enstaka danska ord och sådana korta satser som ofta upprepas i vardagen. Harris bägge hemspråk förefaller att med implantathörsel utvecklas enligt samma mönster som hos hans normalhörande storebror.

Harri har inte och kommer aldrig att ha normal naturlig hörsel. Därför kommer vi alltid att vara mer eller mindre bekymrade för hur barnet ska klara sig utanför hemmet, vi bekymrar oss ju till och med över hur normalhörande storebror ska klara sig i stora världen. Men jag har slutat ängsla mig för att jag skulle sätta Harris språkutveckling på spel när jag efter bästa förmåga försöker stödja också hans andra hemspråk. Alldeles som andra föräldrar i tvåspråkiga familjer måste vi fundera på hur vi bäst kan garantera att våra barn kan utveckla också sitt minoritetsspråk. Saken underlättas av DVD, Skype och YouTube men det är en utmaning att hitta och skapa danskspråkiga kontakter för familjen här i Finland, i synnerhet att hitta danska lekkamrater för barnen.

Finland internationaliseras och år för år uppstår allt fler tvåspråkiga familjer. Det går inte att undvika att allt fler hörselskadade barn föds i tvåspråkiga familjer. I sådana fall måste föräldrarna få stöd för sina barns tvåspråkighet. Det finns fortfarande knappt om vetenskapliga fakta i ämnet, men de rekommendationer som ges måste vara baserade på tillgänglig forskning. Jag hoppas på en livlig och fruktbar debatt kring två- och mångspråkighet i hörselskadade barns familjer.

Tanja Rasmussen

Ursprungligen publicerad i LapCI ry:s informationsblad 2/2012

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *