Vår decemberpojke

Vår decemberpojke

Vår förstfödde föddes en decemberkväll 2005 medan marken täcktes av vinterns första snöflingor. Vi var trötta och lyckliga, alldeles som var och en som delar de första stunderna med sin lilla nykomling. Under de därpå följande dagarna dominerades känslolivet i alla fall av förvirring ? allt var inte riktigt som det skulle. Att vår perfekta lilla pojke saknade ett öra var tydligen inte en så obetydlig sak som vi först hade föreställt oss. Under den första veckan genomgick vi tiotals olika undersökningar och det kändes som att informationen om hur det stod till med vår son redan täckte precis allt, från hjässan till hans små tår.

Många bekymmer

Det var inte bara mikrotiöra, hörselnedsättning och hemifacial mikrosomi – utöver allt detta måste vi bekymra oss för ett pyttelitet hål i skiljeväggen mellan det lilla hjärtats kamrar. Det ville läkaren följa med mycket noga. Efter de första fyra månaderna hade hålet i hjärtat vidgats och blivit så stort att vi stod inför en hjärtoperation ? hela familjen. Med alldeles ofattbar styrka klarade den lilla människan sig i alla fall genom operationen och tillfrisknade snabbt. Vi hade tur, det starkaste minnet från den tiden blev tecknet för ridderligt mod på pojkens bröst.

Rehabilitering en del av vardagen

Efter de första månaderna jämnade vardagen ut sig för vår spädbarnsfamilj och vi märkte att vi hade svetsats ihop till ett vinnande lag. Olika läkarbesök och uppföljningskontroller i anslutning till hörselundersökningar och övrig hälsa kom tätt på varandra, men dominerade inte längre på samma sätt vår vardag. Vi gladde oss över att pojken växte och utvecklades. Vid ungefär ett och ett halvt års ålder fick vår son en hörapparat, en baha-apparat fäst vid ett pannband. Det gick lätt att vänja sig vid apparaten och den förefall vara till nytta. Med tanke på svårigheterna med hörseln tyckte vi det var en utmärkt lösning att vår då tvåårige son fick inleda sin dagvårdskarriär i familjedagvård.

I egen takt

Senare har vi fått njuta av den lilla dagvårdsgruppens fördelar tack vare en liten integrerad specialgrupp i närheten av vårt hem. Stödtecknen föll bort som resultat av intensiv talterapi och vår pojke, vars tal först hade utvecklats mycket långsamt, kunde inleda sitt förskoleår i en vanlig förskolegrupp. Behovet av hörapparat minskade också, tack vare en liten operation som gjordes i det så kallade vanliga örats örongång. Därefter var hörselnedsättningen begränsad till mikrotiörat. Ensidig hörsel och frånvaron av riktningshörsel innebär naturligtvis problem för hörandet i bullriga situationer. Under vår sons uppväxt från lek- till skolålder har vardagen förflutit utmärkt väl, och utmaningarna i samband med hörseln tycks inte ha inneburit stora begränsningar för pojkens liv. Nu är vår förstfödde en rask och ivrig etta i sin egen närskola.

Mera information

Kommentera

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *