Dubbel vånda för mor- och farföräldrar till hörselskadade barn

Mor- och farförälder till ett barn med hörselnedsättning blir man så snart man har fått kännedom om funktionshindret. Det är svårt för föräldrarna att acceptera en hörselskada, men svårt kan det också vara för mor- och farföräldrarna. Satakieliprogrammets familjekonsult Ritva Parkas påpekar att krisen inte nödvändigtvis är lika djup för mor- och farföräldrar som för barnets föräldrar. Å andra sidan kan deras sorg vara dubbel. Vid sidan av oron för barnbarnet bekymrar de sig för hur det egna barnet ska orka.

Information är till hjälp för mor- och farföräldrar. Det är bra att hålla dem informerade om barnets hörsel, rehabilitering och kommunikation. Parkas säger att det inte är barnets föräldrars som ska stödja mor- och farföräldrarna. I stället borde dessa komma åt att diskutera saken med andra i samma situation. Hon berättar att mamman och pappan ofta har narcissistiska band till sitt barn. Det är viktigt för föräldrarna att barnet är lyckat för därigenom definieras deras eget värde. Mor- och farföräldrarna har däremot inte samma narcissistiska band till barnet. De har ofta större beredskap än föräldrarna att acceptera sitt barnbarn sådan hen är.

– Många har en varm bild av sina mor- och farföräldrar. Det beror kanske på att de har kunnat ge kärlek utan att ställa krav.

Mor- och farföräldrarna kan trots detta uppleva samma känslor som barnets föräldrar. Barnbarnet kan upplevas som en besvikelse eller som en sorg. Det kan vara svårt att ta emot barnet i släkten eller så söker man den skyldiga i svärdotterns eller svärsonens familj. Ett barn behöver människor som tror på hen. Parkas betonar att medlidande inte främjar barnets självkänsla. Tvärtom uppmuntras barnet av att mormor eller farfar ser vad barnet kan och vem hen är – en underbar person.

GEMENSAMT SPRÅK FÖRENAR

Mor- och farföräldrar kan ha nedsatt hörsel, det är vanligt att äldre hör dåligt. Den personliga erfarenheten kan göra det lättare att förstå barnets hörselnedsättning, men åldershörsel kan inte direkt jämföras med nedsatt hörsel hos ett barn. Barnets hörselskada inverkar nämligen på språkutvecklingen. Parkas hoppas att mor- och farföräldrar i kommunikationen med barnet uppmärksammar hörselnedsättningen. De kan eliminera bakgrundsbuller, tala till barnet på barnets nivå, tala med ansiktet vänt mot barnet, tala tydligt och vid behov upprepa sig. Mor- och farföräldrarna måste också bemöda sig om att stå i minst lika aktiv interaktion med det hörselskadade barnet som med ett hörande barn.

Om barnet använder sig av talersättande kommunikationsmetoder, som tecken, skulle det vara bäst om också mor- och farföräldrarna kunde lära sig metoden. Generationsklyftan kan överbryggas med smidig kommunikation. Parkas råder mor- och farföräldrar att rent ut fråga familjen vilket slag av hjälp och stöd de helst vill ha. Stödet kan vara antingen psykiskt stöd eller praktisk hjälp. Hon påminner om att mor- och farföräldrarnas värderingar och normer helst inte ska stå i alltför stor konflikt med föräldrarnas uppfostringsprinciper.

– Det bästa mor- och farföräldrar kan erbjuda sitt barnbarn är levande familjetraditioner, glad samvaro och tillgivenhet.

För barnet kan det vara lättare att prata om sina svårigheter med mor- eller farföräldrarna än med sina egna föräldrar. Då får mormor och farfar en möjlighet att uppmuntra barnet.

– Att vara hos mormor eller farfar ska vara att bli sedd på riktigt. Parkas påminner om att mor- och farföräldrar alltid i första hand ska möta barnet som barn. Hörseln är bara en egenskap.

– Jag hoppas att alla mor- och farföräldrar uppmärksammar ett barn med nedsatt hörsel på precis samma sätt som de andra barnbarnen. Med kärlek och acceptans och så att barnet känner sig som en unik glädjebärare.

KAMRATSTÖD GER MOR- OCH FARFÖRÄLDRAR KRAFT

Mor- och farföräldrar till barn med hörselnedsättning har sedan 2002 kunnat få hjälp av utbildade kamratstödspersoner. Runt om i landet har Satakieliprogrammet för närvarande sex kamratstödspersoner för mor- och farföräldrar. Dessa stödpersoner är redo att lyssna, samtala, trösta och uppmuntra. Till dem kan man ringa, skriva, skicka e-post, eller också kan man komma överens om att träffas. Stödpersonen kan kontaktas också utom tjänstetid.

Kamratstödspersonernas verksamhet bygger på frivillig grund, så att utbildade kamratstödspersoner med tystnadsplikt pratar med personer som har upplevt samma sak. Alla som är med i verksamheten har barnbarn med nedsatt hörsel. Stödpersonen vill utgående från sina egna erfarenheter stödja andra som befinner sig i samma situation. Viktigast är att den som vill bli stödperson har personlig erfarenhet av ett hörselskadat barnbarn. För att man ska kunna stödja en annan måste den egna anpassningsprocessen vara överstånden.

Om du är intresserad av att bli stödperson kan du ta kontakt med Satakieliprogrammet och anmäla dig som deltagare i nästa kurs. En stödperson kan man fråga efter hos den regionala rehabiliteringshandledaren eller hos Satakieliprogrammets familjekonsult Ritva Parkas, tel. 050 465 3989 eller ritva.parkas (at) satakieliohjelma.fi.

kvlvl-logo

 

Text: Marjo Myyryläinen
Ursprungligen publicerad i tidningen  Nappi 6/2012

Kommentera

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *