Den här pojken kommer att klara sig

Januari 2010; ”Det är en pojke!” Han har konstiga händer och små trollöron. Allt är inte riktigt som det ska.

Mammas gråt svämmar över av diagnosgissningar och hormoner. Barnet har anomali i båda händerna, allt som allt har han tre fingrar. Är det här nu allt? Hoppas bara att det inte är andra fel på honom. Att han inte åtminstone skulle ha nedsatt hörsel, fast de där öronen är ju faktiskt mycket speciella. ”Nog hör han väl”, säger sköterskan, ”säkert reagerar han på vaggvisan”.

Ett halvt år senare tänker jag, bara han nu inte är döv, för med de där händerna går det ju inte att teckna. ”Vi väntar nu ett år och ser hur pojken utvecklas och funderar sen på det där implantatet i innerörat”, säger läkaren. Min inre lejonmamma ryter till, vi väntar inte alls, mitt barn har samma rättigheter som andra. Det lönar sig att säga vad man tycker, processen för att få ett CI-implantat inopererat kör igång.

Bara det nu skulle gå att operera in de där implantaten. ”Tyvärr saknas hörselnerven på ena sidan helt och hållet och på andra sidan är den också lite avvikande”, berättar läkaren. Implantatet opereras in på ena sidan, aktiveringen görs. Hör han någonting? Det blir många besök på hörselcentralen. Månaderna går, första ordet kommer ”kuu”. Mamma gråter av lycka. Implantat och hörselnerv samarbetar. Vi använder stödtecken, visst, det går alldeles utmärkt att teckna med de där händerna, vi använder oss av bilder, tar tag i handen och visar, jag vill leka med den här. Mamma titta på den här bilden ”amma nu’uu” (lammas nukkuu, fi för lammet sover), mamma brister nästan i gråt igen, av lycka. Barnet får applåder för nya ord.

”Barnet är socialt, gör stiliga kullerbyttor och deltar intensivt i sångstunderna”, berättar barnträdgårdsläraren. Någon annan säger att barnet är helt oemotståndligt. Mammas hjärta sväller av stolthet. Barnet träffar talterapeuten två gånger i veckan, är oftast entusiastisk över övningarna.

Mamma är nöjd med det multiprofessionella samarbetet, bättre yrkesfolk kan det inte finnas i barnets liv. Man kan lita på att alla gör sitt bästa.

På golvet i affären ligger en unge i trotsåldern och skriker, mitt i sin förtvivlan får mamma en känsla av att den här pojken kommer att klara av det här livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *